Hur menar du nu?

Nu kommer nästa I-landsproblem. Jag var iväg igår och provtränade på klubben här i Linköping och sådär spontant idag så känner jag mig döende, speciellt eftersom att det blev clinch också och det är väl inte riktigt min starka sida. I alla fall inte när jag inte tränat på ett tag så min nacke är ju helt totalt tokdöd idag. Knappt så jag kan hålla huvudet uppe.

Jo, till saken. Man får 2 st provträningar vilket innebär att jag har en kvar, sen så mailade jag till den som är verksamhetsansvarig i alla fall för man betalar antingen för 1 termin eller för ett helt år. Och nu är det då så att för 1300kr får man träna 1 hel termin och alla olika "discipliner" eller vad man nu säger. Jag tycker dock att när nu oktober i stort sett har passerat snart så har väl hälften gått och då kan man kanske få det till ett billigare pris om man väl ska betala nu eller? Men nej, det verkar som att eftersom att hälften inte har gått går inte det och då måste jag alltså betala fullt pris för terminen. Känns så sjukt sugit med tanke på att jag i stort sett inte har så mycket pengar just nu och har tur om jag kommer ha pengar till mat nästa månad...

Skulle jag betala för 1 år kostar det 2200kr om jag inte mins fel, men jag vet inte ens om jag kan stanna så länge när jag inte ens vet om jag kommer ha jobb eller boende. Så det känns kanske inte riktigt aktuellt det heller. Jag blev bara lite sjukt störd över detta. För på allvar, jag mailade till dem på Kampsportcentret och frågade om man kunde få lite billigare pris när det gått en bra bit in på terminen (jag kommenterade inte ens någonting om hälften av en termin bara att det gått en bra bit in på den!) så får jag till svar. "Det är samma pris då vi har termin från slutet av augusti till slutet av januari så har inte halva terminen gått än."

Ok fint men om man då ska räkna på det, från augusti till januari är det 6 månader och när då oktober har passerat ja, då har halva terminen gått. Ja, får man det billigare då eller? Men herregud, det är den 25 oktober idag. Det var inte så jag bad om att få halva priset jag hade varit nöjd om de drog av några hundra-lappar liksom. Då hade det känts mer värt, men får jag nu veta att säg jag väntar tills oktober passerat och DÅ får man det billigare vore det ju helt värdelöst att bli medlem nu.

Vore det så svårt att kanske tillmötes gå lite halvt om halvt?

Nu har jag i alla fall slängt iväg ett mail till svar för att få svar på min fråga om det är så att man kan få ett billigare/rabatterat pris när halva terminen har gått. Är det så är det om en vecka och då vore det ju riktigt dumt att bli medlem idag. Jag är dock rädd för att dom kommer tycka att jag är sniken, men och andra sidan tycker jag dom får skylla sig själv när dom bara uppger en mailkontakt och att man inte får prata med "en riktigt person" (och med det menar jag, tex över telefon då man direkt kan fråga om saker och ha en annan typ av konversation jämfört med över mail). För är det bara jag som tycker att det är enkel att missuppfatta när man skriver något eller att man råkar formulera sig lite konstigt i skrift ibland så man kan tolka det på olika sätt?

Jag hoppas dom är snabb på att svara så jag får veta, annars kommer mitt nästa problem. Hur tusan ska jag har råd att betala detta eller vad ska jag göra om jag måste "vänta" en vecka för att halva terminen då har gått? Jag vill ju gärna träna NU NU NU!! Mer träningsvärk åt folket tack!

Och så på slutet tänkte jag bjuda på någon goding från jobbet. Denna är från i fredags.

... L: "Vad har ni för avtal idag?"
K: "Jag har Vattenfall, allt annat är bara skit och dom borde inte ha rätt att leva! Dom borde utrotas." (För att förtydliga, K pratar alltså om elbolag ingenting annat!)...

I måndags fick jag några roliga kommentarer som kommer här nedan, det som är fet och kursiv stil är mina tankar till dessa kommentarer.

K: "Vi har fast pris enda tills vi dör..." Ja men okej, hur är detta möjligt tänker jag då?
K: "Det är fel på telefonerna så det är ingen idé att ni ringer hit något mer" Nämen okej, det gick ju helt fint att prata med mig i telefon där och säga det? Men så fort jag nämnde elavtal så gick det inte prata i telefonen längre. Konstigt fenomen det där?
K: " Vi har ingen el! (Klick)" Jag skulle gärna velat ha svar på frågan hur går det till, var och hur lever nu då i dagsläget?

Det är verkligen som om folk tror att man sprider en pest när man ringer till dem. Visst förstår väl jag att man har andra saker för sig men ändå!

Ganska skönt att vakna till fint väder.

Dagen efter fast det blev och andra sidan inte så mycket alkohol dagen före så jag är mest bara trött. Vad jag gjorde efter att jag stigit upp var att äta lite frukost och sedan bege mig ut i den fina vädret med kameran. Jag var inte ALLT för peppad, så kanske inte helhjärtat engagemang här från min sida så det blev inte så mycket bilder. Men jag bjuder på några här tänkte jag.

Jag måste verkligen bara påpeka att jag INTE har gjort någonting för att ens se levande ut idag och så får ni en förstahandstitt på hur mitt hår lever sitt eget liv.

Detta blev visst hela min historia.

Tack vare stor hjälp av Åsa (läs: Åsa gjorde i stort sett allt jobb och Linda assisterade ytters lite!) så har nu mina jeans en ny knapp som sitter fast och dom går att använda igen! Jippie, Linda gör vågen.

Och när jag inte alls direkt har någon storm av kommentarer på min blogg kan jag lika gärna svara på den senaste här (även fast jag också gjort det med en kommentar i samma inlägg). Ja Nypon, det får helt enkelt bara vara så att jeansen var dyrare. Det är lätt värt det ändå, bättre att köpa något man är nöjd med till 100% även om det var lite dyrare än köpa något som funkar skapligt liksom. Jag kommer ändå garanterat får mer utav pengarna om det är något som man VERKLIGEN vill ha.

Och nu över till vädret, på tal om morötter. Jag har väl inte direkt sagt vad det är som händer i mitt liv riktigt. Jag har väl inte känt att jag riktigt själv vet vad som händer. Men ni känns det som att jag ändå kan sätta lite ord på en del av det, nu börjar jag som se en liten stig att följa här. Lite ljus i gläntan där borta.

Jag tror ingen har missat att vi var iväg till USA i 5 veckor. Vi kom hem sent en fredagskväll och skönt för mig så löste det sig rätt bra med att jag till och med fix sova i min egen säng i lägenheten. Jag var super sjuk/förkyl när jag kom hem så helgen gick åt till att bara vara sjuk. Min plan var att så fort som möjligt packa ur allt mitt pick och pack ur lägenheten sen så fort som möjligt så jag hade det klart, den hade jag inte tänkt återvända till den. Så sen tog jag plats på en resesäng hos min bror.

Måndag afton/kväll börjar jag ta tag i det här faktum att man kanske måste söka jobb. Jo tack, hur ska man annars överleva? Jag söker jobb lite överallt, förutom Skellefteå. Det var bara inte aktuellt. 10 min efter att jag sökt ett jobb i Linköping ringer det ett okänt nummer på min telefon. Jag svarar och det var från ett av jobben där jag sökt och han jag pratade med tyckte att det jag skrivit lät väldigt intressant och frågade om jag hade möjlighet att komma på intervju. Jag kände mig helt ställd där och då, klart jag kan komma på intervju frågan är bara hur och till när hinner jag ta mig ner.

Jag ringer genast mamma och pappa och pratar med dem om detta, näst på tur var min kusin för att fråga om jag skulle kunna sova hos dem! Det vore ju liksom bra med någon form av tak över huvudet om jag åker ner! Sen kollar jag självklart upp resor samtidigt. Utan problem skulle jag ta mig ner och visst skulle jag få ha någonstans att sova. Dagen efter ringer jag tillbaka och berättar att allt ser bra ut jag kan komma ner till torsdag eftermiddag. Klappat och klart, jag skulle på intervju.

I super fart packar jag ur allt jag har i lägenheten på tisdag och onsdag. Onsdag kväll var det dessutom dags att få ordning på de jag ville ha med mig ner också, utan att veta vad som skulle hända där nere riktigt! Så jag försöker förbereda mig på allt... utom att jag tog mina vinterkläder, för inte trodde jag att jag skulle behöva stanna så länge med en gång.

Torsdag anländer jag till Linköping ca kl 15.00. Jag letar mig fram till rätt adress och rätt ställe för intervju. Jag fick vänta en stund men sen så var det dags. Det kändes bra och i slutet av intervjun så fick jag då veta att han tyckte att jag skulle komma tillbaka på måndag! Jobbet var alltså mitt. Då uppstår ju nästa problem, boende och hur löser man det riktigt? Jag vill inte vara någon snyltgäst direkt men jag kände att jag inte hade något val de första dagarna. Snabbt som attan börjar jag kolla blocket om boende och ringer på annonser utan direkt lycka. Jag var alltid steget försent och det var nästan så jag började tvivla på om jag en skulle kunna ta jobbet för att jag inte visste var jag skulle bo.

Natten till måndag var jag helt övertygad om att jag skulle behöva säga till dem, att jag vill jättegärna ha jobbet men jag tror inte jag kan för jag har ingenstans att bo. Men så som en ängel från klar himmel så ringer telefonen på min lunch. En tjej som skulle hyra ut ett rum i sin 3:a. Hon hade tyvärr redan hyrt ut det men så säger hon att jag lät så snäll och det lät som att jag behövde detta, så hon var beredd att låta mig ta vardagsrummet så jag skulle få bo någonstans i alla fall. Just DÅ var jag så sjukt tacksam att ja knappt visste vad jag själv hette! Hon ville bara träffa mig först innan hon lovade något till 100%.

Ja senare i veckan så åker jag för att träffa henne och titta på lägenheten. Ja, det är kanske inte det bästa området i Linköping men jag är så sjukt nöjd ändå. Hon var jätte trevlig och jätte söt och tyckte att det lät bra och verkade inte ha något emot mig, det känns ju skönt. Så då bestämde vi där och då att fredag, så kommer jag med mitt flyttlass. En hel säng med tillhörande madras och några kuddar så den kan funka som en likande soffa. Min resväska hängde också med så klart, that's it. Mer än så har jag inte här nere!

Så exakt 2 veckor efter att jag kommit hem från USA, så har jag packat ur lägenheten i Skellefteå, åkt ner till Linköping på intervju, fått ett jobb, börjat jobbat och nu också då "flyttat in i en lägenhet".

Sluten cirkel kallas det väl? Nu har jag mitt lilla hörn här i vardagsrummet och jag trivs ändå bra, jag tror det här kommer bli kanon. Jag känner att även om jag inte behöver mycket plats så finns det alldeles lagom för mig och jag känner att jag kan göra det jag vill och det är ok, och det känns verkligen inte som att jag trampar någon på tårna när man är "inneboende".

Sen så har det dykt upp lite andra grejer här nere som gjort att jag verkligen ha måstat fundera både en och två och tre extra gånger på vad jag egentligen vill göra här nere men det är något som jag känner att jag inte vill ta upp. Det får vara för det spelar ändå ingen roll, det enda det medförde var att jag bara kände mig osäker på vad jag vill men nu har jag bestämt mig på alla sätt om allt.

Jag har mitt jobb och jag bor där jag bor och jag tycker det är kul. Jobbet i säg är inte alltid kul men det är roliga människor som jag jobbar med och visst finns det vissa guldkorn varje dag. Så var jobbar jag med? Är det någon som ens undrar över det?

Jag har fått jobb som säljare. Jo precis, jag har sålt min själ till djävulen och sitter nu och ringer hem till folk och är en sån där jäkla störande säljare som man bara vill be att dom ska gå och dö. Jag är inte alltid stolt över mitt jobb men jag skulle verkligen önska att folk kunde förstå att vi i alla fall inte sprider någon pest, man behöver inte vara otrevlig i telefonen. Men dom gånger det faktiskt händer skrattar jag mest och blir nästan förvånad över hur fräck folk faktiskt kan vara!

Vad som egentligen fick mig att börja skriva detta inlägg kommer jag faktiskt till nu, så om det faktiskt är någon som läst hela vägen hit ned får ni en klapp på axeln, tack och bock jag vet inte hur intressant det egentligen varit för er skull. Men här kommer min tanke. Jag funderade på om jag skulle försöka skriva sådär dagligen om något roligt som hänt på jobbet. För tro mig jag får ha riktigt spännande samtal när jag sitter och ringer. Sen kände jag för att folk skulle för stå detta så måste jag kanske dra hela historian om hur jag faktiskt har hamnat där jag är idag, sådär 2 veckor och 6 dagar senare från det att jag landade i Sverige.

Nu är jag rätt trött och det blev rätt mycket allt detta som skulle skrivas så jag känner att ja inte riktigt kommer på något sådär riktigt roligt guldkorn från idag utan i stället så blir det något som jag inte alls var beredd på i ett samtal. Detta kommer nu inte vara ordagrant men ni fattar vinken.

(L kommer stå för Linda, K för (förhoppningsvis bilvande) kund och B för företaget jag ringer åt )
L:" Hejsan, mitt namn är Linda och jag ringer i från B, hur står det till idag?"
K:" Nej men vad händer här, varför frågar du hur det står till?"
L:" Jag tänkte att man kunde vara lite trevlig när man ringer... (stammar jag fram)"
K:" Nej vet du vad! Hur gammal är du?"
L:" 23 år, vad tänkte du då?"
K:" Nej det här är inte acceptabelt, du ska verkligen lära dig något vett innan du ringer till mig igen! Det är INTE okej att fråga hur det står till!"
KLICK, och där avslutades samtalet.

Jag som trodde att man var artig och trevlig om man frågar något sådant, men ack som jag bedrog mig. Nej hörrni, nu är det sängen för mig. Jag återkommer kanske imorgon med något kul från jobbet. Sov så gott alla.

Dagens I-landsproblem!

Utan att jag visste om det så "löste" jag lite av ett problem som uppstod efter att jag fixat lösningen "utan att veta om det". Detta låter kanske invecklat, ja lite så är det men enklare blir det när jag förklarar vad jag egentligen gjort.

För det första (och detta har inget med saken att göra egentligen!) så pratar jag alldeles för mycket på jobbet så jag nu har ont i halsen. Jag har investerat i ett te som jag ska ta med mig till jobbet och dricka i sinne så min lilla hals ska få vara lite varm, gud förbjude att jag skulle dricka kaffe i stället! Det skulle nog aldrig hända...

Nu till saken, jag har kommit fram till att när man bara "rest/flyttat" med endast en resväska så har man inte alltid så mycket kläder att tillgå. Sant, och nu börjar det visst bli lite kallare och det känns ganska aktuellt att ha på sig byxor ute och kanske inte shorts så som vi hade i USA. Alltså, jag har 1 par jeans med mig, ett par andra byxor, ett par loose fit jeans som egentligen är förstora men jag kan inte släppa taget om, annars har jag 2 st jeans leggings. Detta är vad jag har i byxväg. Mitt problem är som följande, hur löser jag det faktum att jag typ går med samma par jeans till jobbet varje dag? Och om jag nu skulle vilja göra något kul en helg, vad ska jag då ha på benen? För byxor ska jag då ha när det kommer vara kallt ute! Jag kan ju inte ha samma byxor som jag har varje dag på jobbet.

Nej så när jag gick förbi Cubus idag på IKANO-huset så tittade jag in, de hade ju faktiskt ta 3 betala för 2 på alla bas-plagg. Där hade det jenas för 199 kr och dom såg inte så illa ut ens. Det kanske till och med skulle vara värt att betala 400kr för 3 par jeans, eller? Jodå, tänkte jag om inte annat så kan jag ju prova. Jag tittade runt lite i butiken på de jeans de hade och tog med mig några, utan att ha någon aning om viken storlek jag ens har nu i dagsläget (ett mindre I-landsproblem!). De byxor som jag provade som kostade 199kr var på tok för stora, YES för fan tänkte jag! Hur sjukt bra tror ni inte det kändes när jag kan ta en storlek mindre, det var som en boost för egot.

Sen provade jag även ett par byxor som var typ slim fit på och tänkte dessa kommer jag aldrig komma i och oj, dom passade visst och jag föll pladask där och då för dem. Problemet var bara att dessa hörde inte till bas-plaggen och kostade 399kr. Jaja, vad göra liksom? Jag provade lite mer bas-plagg jenas men kände bara att nej usch, dom ville jag inte ha! Dom andra var ju så sjukt mycket snyggare, så vad gör jag? Jo, i stället för att gå hem med 3 par jeans för 400kr går jag hem med 1 par för samma summa. Visst är det logiskt?

Men oj så nöjd jag känner mig, speciellt också när jag kommer hem och sorterar lite i min tillfälliga garderob, aka resväskan. Jag viker och sorterar och stuvar om, lägger ner kläder jag använt osv. När jag då kommer till de jeansen jag har haft varje dag i stort sett så ser jag till min förskräckelse DETTA!

 Framifrån, ser ni hålet!?

 Från baksidan!

 Sådär SKA det se ut men det gör det ju inte...

En bild på mitt nya tillskott måste jag ju också erbjuda er. Jag brukar inte gilla hög midja men dessa fullkomligt älskar jag. Ber om ursäkt för att det bara blev mobilbilder idag, jag vet superkass kvalla.

Min knapp håller för tusan på att trilla av! Hur i all världen ska detta sluta riktig? Mina älskade jeans som har hängt med mig i ja, jag tror det är närmare 4 år nu, kanske 5 år till och med. Dom kan ju inte bara kasta in handduken genom att låta knappen trilla av! Men tills detta problem är fixt så är jag otroligt glad att jag faktiskt köpte mig ett par jeans, för hur hade det annars gått? Ja, då hade det nästan varit så att jag måste gå till jobbet utan byxor och det vill vi väl inte!? Nej, så roligt ska vi inte ha det.

Okej, jag överdriver LITE jag har ju andra byxor att ha, men dom passar inte till allt och jeans passar ju verkligen till allting! Så visst är det lösningen på alla problem. Utan att jag visste om det när jag köpte mina jeans idag så löste jag ett problem som uppstod när jag väl kom hem, det kallar jag att vara en bra problemlösare!

Jag känner mig verkligen så tacksam!

Oj oj oj, det tar visst aldrig slut vad det händer grejer för mig. Men som det är nu så har jag en plats i ett vardagsrum där jag bor på en säng och jag trivs ändå. Jag känner mig glad för jag får ta hand om mig själv precis som jag vill. Jag saknar att jag inte har tränat och då har jag fyllt detta hålrum med att vara lite extra onyttig men nu är det slut med den saken.

Jag blev så sjukt glad idag, jag tittade förbi Kampsportscentret här i Linköping där jag tänker spendera mycket tid. Kolla in lokalerna och få prata med någon, men när jag kom dit så var det inte så att det fanns någon ansvarig att prata med, ingen reception. Dels så var dörren också stängd och låst men som tur var kom det just en kille när jag funderade på hur jag riktigt skulle kunna ta mig in. Han kunde visst ta sig ner och jag frågade honom om det fanns någon där som jag kunde prata med om att börja träna där. Han trodde väl inte att det fanns någon där just då men lite senare skulle det väl komma någon om inte annat. Men han tyckte att jag ändå skulle komma med ner och titta på lokalerna.

Sagt och gjort följde jag med ner, pratade lite mer med honom. Kollade om kring riktigt snabbt, hann nästan inte med något alls innan han frågade vad jag tränade och hur länge jag tränat. Jag förklarade att jag bland annat just kommit hem från att varit och träna i USA för andra gången och lite runt i kring. Sen så sa jag också att jag inte tränat sedan jag kom hem eftersom att jag såklart var så duktig och stukade foten i en trapp för att jag missade ett trappsteg precis innan vi skulle åka till flygplatsen i USA. Sen så förklarade jag att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra riktigt med foten. Varpå han säger "Jag är ju sjukgymnast så om du vill skulle jag kunna titta på den lite snabbt", jag nästan tjuter av glädje och säger så länge det går bra för honom.

Han klämmer och känner lite och konstaterar att det verkligen bara är en klassisk stukning, verkar inte vara något annat och som jag trodde att jag antagligen skulle behöva gå till en kiropraktor, det kanske jag nödvändigtvis inte behöver. Så nu kanske jag dessutom har sparat mig en summa pengar på att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Det är såhär det ska vara, jag är evigt tacksam för alla trevliga människor som vandrar på denna jord.

Jag kan också tillägga att jag tidigare idag just hade ringt en kiropraktor som avrådde mig från att gå till en kiropraktor innan jag hade röntgat foten så det inte var någon spricka eller så. Så där gick jag i tankarna om att gå till en vårdcentral och måste röntga min fot och sedan kanske dessutom kontakta en kiropraktor för ytterligare behandling, ja nu slipper jag det tack vare denna vänliga själ.

Mer vänliga själar åt folket.

Linköping just nu.

Jag har svår att sätta ord på allting just nu men befinner mig i Linköping på obestämd tid. Nu fattas bara någonstans att bo så om NÅGON vet av en soffa, ett rum eller en lägenhet i Linköping kan ni ju säga till. På allvar, det behövs!

Här är i alla fall min fredag i Linköping i bildform.

Speaking from my heart

Sitting by my computer and watching all the pictures we took in SD, good memories. I really appreciate the fact that I got the chance to go there, first once and then twice. With two wonderful girls that got a speciall place in my heart, it wouldn't be the same without you.

When we were on our way home I was sad to leave but I had a feeling it would be nice coming home. The biggest reason I think was because I felt sick, more than I wanted to admit. So I was thinking, nice to come home and not feeling the pressure to train and always be on your best.

But what happened? I came home to an apartment full of stuff but still empty. I thought I would appreciate being alone for once but no. I missed my two girls and having their company. But most of all I missed all the wonderful people back in SD, our family at Victory!

Comparing sweden to SD, I'll pick SD in a heartbeat! Coming home made me realize that I don't belong i Skelleftå right now. This isn't my place to be right now and that makes my longing back even worse. I don't feel that I necessarily need to be in SD, every other place but Skellefteå works at this point. As long as you can train.

Love you guys and miss you so!

På hemmaplan.

Nu har jag missat att skriva en hel del här, men det finns det anledningar till också. Mest beror det på att vi inte haft tid att sätta oss ner i slutet innan vi åkte hem. Nu befinner jag mig hemma på svensk mark i alla fall. Den sista veckan så har jag inte mått så bra, alltså jag har helt ignorerat att jag faktiskt varit förkyld vilket kanske inte var så smart. Jag såg fram emot att få komma hem och "vara sjuk" när det känns lättare att slappna av här hemma där man inte känner sig pressad att träna på samma sätt som där borta. När jag vaknade i min egen säng dagen efter vi kom hem så kände jag mig 5 gånger sjukare dessutom så nu är det vila som gäller.

Det händer lite annat i mitt liv också vilket jag kan ta en annan dag men detta gör att jag ännu mer känner att jag VERKLIGEN INTE vill befinna mig i denna stad just nu. När jag bara får lite energi tillbaka så ska jag ta tag i detta. Nu blir det sängen så jag orkar köra min bror till jobbet i morgon!

Sköt om er så återkommer jag senare med MASSA bilder från resan!