Och när jag inte alls direkt har någon storm av kommentarer på min blogg kan jag lika gärna svara på den senaste här (även fast jag också gjort det med en kommentar i samma inlägg). Ja Nypon, det får helt enkelt bara vara så att jeansen var dyrare. Det är lätt värt det ändå, bättre att köpa något man är nöjd med till 100% även om det var lite dyrare än köpa något som funkar skapligt liksom. Jag kommer ändå garanterat får mer utav pengarna om det är något som man VERKLIGEN vill ha.
Och nu över till vädret, på tal om morötter. Jag har väl inte direkt sagt vad det är som händer i mitt liv riktigt. Jag har väl inte känt att jag riktigt själv vet vad som händer. Men ni känns det som att jag ändå kan sätta lite ord på en del av det, nu börjar jag som se en liten stig att följa här. Lite ljus i gläntan där borta.
Jag tror ingen har missat att vi var iväg till USA i 5 veckor. Vi kom hem sent en fredagskväll och skönt för mig så löste det sig rätt bra med att jag till och med fix sova i min egen säng i lägenheten. Jag var super sjuk/förkyl när jag kom hem så helgen gick åt till att bara vara sjuk. Min plan var att så fort som möjligt packa ur allt mitt pick och pack ur lägenheten sen så fort som möjligt så jag hade det klart, den hade jag inte tänkt återvända till den. Så sen tog jag plats på en resesäng hos min bror.
Måndag afton/kväll börjar jag ta tag i det här faktum att man kanske måste söka jobb. Jo tack, hur ska man annars överleva? Jag söker jobb lite överallt, förutom Skellefteå. Det var bara inte aktuellt. 10 min efter att jag sökt ett jobb i Linköping ringer det ett okänt nummer på min telefon. Jag svarar och det var från ett av jobben där jag sökt och han jag pratade med tyckte att det jag skrivit lät väldigt intressant och frågade om jag hade möjlighet att komma på intervju. Jag kände mig helt ställd där och då, klart jag kan komma på intervju frågan är bara hur och till när hinner jag ta mig ner.
Jag ringer genast mamma och pappa och pratar med dem om detta, näst på tur var min kusin för att fråga om jag skulle kunna sova hos dem! Det vore ju liksom bra med någon form av tak över huvudet om jag åker ner! Sen kollar jag självklart upp resor samtidigt. Utan problem skulle jag ta mig ner och visst skulle jag få ha någonstans att sova. Dagen efter ringer jag tillbaka och berättar att allt ser bra ut jag kan komma ner till torsdag eftermiddag. Klappat och klart, jag skulle på intervju.
I super fart packar jag ur allt jag har i lägenheten på tisdag och onsdag. Onsdag kväll var det dessutom dags att få ordning på de jag ville ha med mig ner också, utan att veta vad som skulle hända där nere riktigt! Så jag försöker förbereda mig på allt... utom att jag tog mina vinterkläder, för inte trodde jag att jag skulle behöva stanna så länge med en gång.
Torsdag anländer jag till Linköping ca kl 15.00. Jag letar mig fram till rätt adress och rätt ställe för intervju. Jag fick vänta en stund men sen så var det dags. Det kändes bra och i slutet av intervjun så fick jag då veta att han tyckte att jag skulle komma tillbaka på måndag! Jobbet var alltså mitt. Då uppstår ju nästa problem, boende och hur löser man det riktigt? Jag vill inte vara någon snyltgäst direkt men jag kände att jag inte hade något val de första dagarna. Snabbt som attan börjar jag kolla blocket om boende och ringer på annonser utan direkt lycka. Jag var alltid steget försent och det var nästan så jag började tvivla på om jag en skulle kunna ta jobbet för att jag inte visste var jag skulle bo.
Natten till måndag var jag helt övertygad om att jag skulle behöva säga till dem, att jag vill jättegärna ha jobbet men jag tror inte jag kan för jag har ingenstans att bo. Men så som en ängel från klar himmel så ringer telefonen på min lunch. En tjej som skulle hyra ut ett rum i sin 3:a. Hon hade tyvärr redan hyrt ut det men så säger hon att jag lät så snäll och det lät som att jag behövde detta, så hon var beredd att låta mig ta vardagsrummet så jag skulle få bo någonstans i alla fall. Just DÅ var jag så sjukt tacksam att ja knappt visste vad jag själv hette! Hon ville bara träffa mig först innan hon lovade något till 100%.
Ja senare i veckan så åker jag för att träffa henne och titta på lägenheten. Ja, det är kanske inte det bästa området i Linköping men jag är så sjukt nöjd ändå. Hon var jätte trevlig och jätte söt och tyckte att det lät bra och verkade inte ha något emot mig, det känns ju skönt. Så då bestämde vi där och då att fredag, så kommer jag med mitt flyttlass. En hel säng med tillhörande madras och några kuddar så den kan funka som en likande soffa. Min resväska hängde också med så klart, that's it. Mer än så har jag inte här nere!
Så exakt 2 veckor efter att jag kommit hem från USA, så har jag packat ur lägenheten i Skellefteå, åkt ner till Linköping på intervju, fått ett jobb, börjat jobbat och nu också då "flyttat in i en lägenhet".
Sluten cirkel kallas det väl? Nu har jag mitt lilla hörn här i vardagsrummet och jag trivs ändå bra, jag tror det här kommer bli kanon. Jag känner att även om jag inte behöver mycket plats så finns det alldeles lagom för mig och jag känner att jag kan göra det jag vill och det är ok, och det känns verkligen inte som att jag trampar någon på tårna när man är "inneboende".
Sen så har det dykt upp lite andra grejer här nere som gjort att jag verkligen ha måstat fundera både en och två och tre extra gånger på vad jag egentligen vill göra här nere men det är något som jag känner att jag inte vill ta upp. Det får vara för det spelar ändå ingen roll, det enda det medförde var att jag bara kände mig osäker på vad jag vill men nu har jag bestämt mig på alla sätt om allt.
Jag har mitt jobb och jag bor där jag bor och jag tycker det är kul. Jobbet i säg är inte alltid kul men det är roliga människor som jag jobbar med och visst finns det vissa guldkorn varje dag. Så var jobbar jag med? Är det någon som ens undrar över det?
Jag har fått jobb som säljare. Jo precis, jag har sålt min själ till djävulen och sitter nu och ringer hem till folk och är en sån där jäkla störande säljare som man bara vill be att dom ska gå och dö. Jag är inte alltid stolt över mitt jobb men jag skulle verkligen önska att folk kunde förstå att vi i alla fall inte sprider någon pest, man behöver inte vara otrevlig i telefonen. Men dom gånger det faktiskt händer skrattar jag mest och blir nästan förvånad över hur fräck folk faktiskt kan vara!
Vad som egentligen fick mig att börja skriva detta inlägg kommer jag faktiskt till nu, så om det faktiskt är någon som läst hela vägen hit ned får ni en klapp på axeln, tack och bock jag vet inte hur intressant det egentligen varit för er skull. Men här kommer min tanke. Jag funderade på om jag skulle försöka skriva sådär dagligen om något roligt som hänt på jobbet. För tro mig jag får ha riktigt spännande samtal när jag sitter och ringer. Sen kände jag för att folk skulle för stå detta så måste jag kanske dra hela historian om hur jag faktiskt har hamnat där jag är idag, sådär 2 veckor och 6 dagar senare från det att jag landade i Sverige.
Nu är jag rätt trött och det blev rätt mycket allt detta som skulle skrivas så jag känner att ja inte riktigt kommer på något sådär riktigt roligt guldkorn från idag utan i stället så blir det något som jag inte alls var beredd på i ett samtal. Detta kommer nu inte vara ordagrant men ni fattar vinken.
(L kommer stå för Linda, K för (förhoppningsvis bilvande) kund och B för företaget jag ringer åt )
L:" Hejsan, mitt namn är Linda och jag ringer i från B, hur står det till idag?"
K:" Nej men vad händer här, varför frågar du hur det står till?"
L:" Jag tänkte att man kunde vara lite trevlig när man ringer... (stammar jag fram)"
K:" Nej vet du vad! Hur gammal är du?"
L:" 23 år, vad tänkte du då?"
K:" Nej det här är inte acceptabelt, du ska verkligen lära dig något vett innan du ringer till mig igen! Det är INTE okej att fråga hur det står till!"
KLICK, och där avslutades samtalet.
Jag som trodde att man var artig och trevlig om man frågar något sådant, men ack som jag bedrog mig. Nej hörrni, nu är det sängen för mig. Jag återkommer kanske imorgon med något kul från jobbet. Sov så gott alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar