Inom en vecka från det att jag kom tillbaka hem från USA hade jag än en gång lämnat Skellefteå. Jag befann mig nu i Linköping och hade DESSUTOM skaffat mig ett jobb. Nu var det bara boende som saknas och visst det tog mig ytterligare någon vecka och så kunde jag bo någonstans.
Bara detta är stort i mina ögon och jag som själv har levt där, det är ju trots allt mitt liv. Som jag ändå har kämpat och slitit för tro mig det har inte alltid varit enkelt. Nej, men så länge man tror på sig själv!
Det boende jag hade var bara tillfälligt och i december så börjar det krypa mig under skinnet att jag måste fixa någon annan stans att bo. Jag går på någon nitlott och känner verkligen att jag var beredd att ge upp vissa stunder. Men och andra sidan börjar jag fatta grejen på jobbet och jag säljer bättre än aldrig förr och tur är väl det för annars hade jag verkligen bara lagt mig ner på marken och dött.
Som på ett brev på posten så fixar jag ett nytt boende till januari. Underbart, mitt i stan också. Vad mer kan man önska sig? Mamma och pappa betalar dessutom min resa hem till Skellefteå så hem får jag också kommer till jul och nyår.
När jag väl sitter på flygplatsen, Arlanda och väntar på att planet ska gå så ringer telefonen. Det är en kvinna som jag har pratat med tidigare. Jag hade ringt henne angående ett jobb som jag sökt och kort och gått ville hon att jag skulle komma på intervju. Dock skulle de ha dem i mellandagarna då jag skulle befinna mig i Skellefteå men hon säger att detta är något som vi kan ta när jag kommer ner igen efter nyår. Den 2 januari när hon är tillbaka på jobbet så skulle hon ringa tillbaka för att vi skulle komma överens om en tid.
Perfekt, gud vad skönt det kändes att veta och jag hade något att se fram emot. Jag intalar mig hela "semestern" att jag fasen ska ro hem detta jobb. Klart jag ska, inget ska stoppa mig och detta vore en dröm jämfört med mitt nuvarande.
Nu går vi in i det nya året, alltså 2012 och den 2 januari uppenbarar sig. Jag väljer att ringa till denna kvinna själv eftersom att jag är hemma hos mamma och pappa och alla som varit där tidigare vet att mottagningen suger. Hur som säger hon då när jag ringer att ja, oj. Jo, vi har fått så bra respons på de intervjuer som vi haft att hon trodde att vi inte skulle behöva träffas. Och som en lite tröst säger hon att hoppet inte är helt ute utan självklart, inget är spikat så det finns en chans. Det finns några kandidater som dom inte var helt säkra på så hon skulle alltså återkomma på torsdagen samma vecka men jag känner att hoppet är ute!
Jag blev så sjukt besviken över detta och än en gång inser jag hur naiv jag är och tror på människor. Jag skulle ju självklart ha försökt ta mig ner på en intervju till vilket pris som helst under mellandagarna för att inte gå miste om detta jobb. Jag då fick jag lära mig det.
Dagen efter så går jag till mitt jobb, kul att se alla och gör ett skapligt resultat dessutom. När jag slutar för dagen så se jag att någon har försökt ringa mig och numret känns aningen bekant. Jag ringer upp och nu var det denna kvinna. Hon säger att dom har ändrat sig och vill att jag kommer på intervju i alla fall. Och det säger jag ju självklart inte nej till!
Jag tar mig igenom intervjun och jag känner att jag inte kunde ha gjort något bättre i alla fall. Utan försökte på bästa sätt att visa vem jag är och vad jag har att ge. Men ändå så kände jag mig lite osäker, bära eller brista! I slutet av veckan (alltså denna vecka) skulle jag få veta hur det hade gått. Så medan jag nu legat hemma sjuk har jag knappt kunnat tänka på något annat, tänk om.
Tillslutet kommer samtalet som jag både har längtat efter men också fruktat. Självklart så går han inte direkt rakt på sak utan pratar runt lite saker och ting. Sedan formulerar han detta på så sätt att ja, han ringer ju för att han måste göra ett val. Han ringer antingen för att meddela att dom tycker att det lät bra på intervju och att de tror att man skulle passa för detta jobb ELLER för att tyvärr meddela att de har andra kandidater som dom tror passar bättre in. Och så säger han "i ditt fall Linda så gäller det det första..." var på jag får helt PANIK och tänker, vad fan var det han sa FÖRST!! Men så säger han också, vi tror på dig och vill att du kommer och jobbar hos oss.
Oj, vilken sten som lättade. Sedan har allt känts som en dans på rosor och helt ärligt så såg jag verkligen fram emot att få säga upp mig!
Så vad jag tänkte komma till, jo fan vad stolt jag är över mig själv när jag ser tillbaka på vad jag faktiskt lyckats med. Jag åkte med enbart 1 resväska och nu har jag ett "liv". Jag har någonstans att bo, jag har ett jobb och jag kommer kunna försörja mig själv. Jag har träffat fantastiska människor här nere och jag trivs.
Så nu tänkte jag tillägna mig själv en sång, för det är jag verkligen värd!
Detta var den sista pusselbiten i mitt nuvarande pussel, nu känns det som att livet leker. Ingenting kan stoppa mig och ja, jag kan bara jag vill och tror på mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar