Jag har funderat några dagar nu om jag ska orka vara med i tävlingen som finns på SATS just nu. Ett samarbeta med Nike, det är 5 SATS senter som tävlar mot varandra och det senter som lyckas springa längst på 20 dagar vinner. Alltså hur många som helst kan delta och den mäter man bara med chip i skon (Nike som man för övrigt får låna på sentert så det ska funka) hur långt man går/springer/står/sitter/ rulla, ja eller bara man använder skon för att ta sig fram så distansen kan räknas.
Det sentar som vinner får förståss äran men av alla dom som varit med och sprungit för det sentret och sprungit över 30 km (3 mil) som vinner ett par skor (Nike självklart!).
Så sa jag till Simon igår att jag funderat på det och så bestämde vi oss för att idag efter jobbet skulle vi allt gå dit för att anstränga oss och bidra med vad vi kan. Tyvärr för Simons skulle vara det ju lite dåligt att dom bara hade typ ett par skor att låna ut i stl 45 och det var redan utlånat. Så han kunde inte göra så mycket alls men JAG, jag som hatar att springa som tycker att det är det värsta i världen jag kunde allt vacker börja knalla på.
Jag gör det ju självklart för att utmana mig själv och visst skulle det sitta fint med ett par skor men hehe som statistiken ser ut nu så ligger vårat senter 2:a från slutet så inte alls så bra till. Så att vinna något pris är väl inte att räkna med alltså det är bara min egen insats för mig själv som jag har något att "vinna" på.
Jag startade stark inte alls allt för fort kan jag tänka mig men vad jag menar är så där taggad och på och med vinnar skalle att jag fan ska lyckas springa på detta jäkla band. Mitt dröm mål hade ju varit 1 mil på 1 timme men hehe nja inte riktigt. Faktiskt så känner jag mig SUPER NÖJD med min insats när jag kom mig hela 8,4 km och då har jag ALDRIG sprungit på löpband förr. Jag fullkomligt HATAR att springa och tycker bara att det är pest och pina. Med jag tog mig igenom 1 timme, bara det är en bravad för att vara mig, haha jag med världens sämsta kondis vill jag lova.
När jag väl äntligen fick kliva av rullbandet var det som att hela världen gungade, fast det var ju inte det den gjorde det var ju helt still, jag var ju bara van att det var jag som hoppade upp och ner och guppade fram. Lagomt läskgit vill jag lova och sen att jag knappt kunde gå är ju en annan sak, än mindre gå rakt. Hade jag blivit stoppad av polis och måsta gå på en rak linje hade jag varit körd så det bara stänker om det.
Så här några timmar efter känner jag mig egentligen inte helt återhämtad och min kropp mår halvkasst. Jag började må ill rätt fort efter och ja det är väl bra på det sättet att man ansträngt sig men ändå, det var lagom jobbet när det nästan aldrig gav med sig. Nu har jag stretchat ordentligt, jag tror jag ska ta en sväng till bara för att vara på säkra sidan för imorgon ska jag ta mig igenom att först gå en tur med barnvagn och ped.ledare och sedan ett benpass på gymmet. Hur smart var det då att springa idag, det kan man ju fråga sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar