Fotograferingen.

Jag måste bara säga att när jag först hörde om detta bröllop och alla planer och så, så hade jag bestämt mig för att jag inte skulle vara fotograf om folk skulle få för sig att fråga mig. Men tiden gick, månader passerade och det enda som jag egentligen började höra om bröllopet var att inbjudan damp ner i brevlådan så jag har som inte direkt tänkt någonting över det.

I alla fall så när jag är i Stockholm när jag har lämnat Oslo för semester då det är mindre än 1 månad kvar så ringer dom och frågar om jag kan fotografera. Samtalet flöt på ungefär som att ja vi har pratat med en fotograf men dom summorna pengar det handlar om är det nästan inte värt att betala då skulle vi hellre ta korten med vår egna lilla kamera, fast det vill vi inte heller så vi tänkte om du kanske kunde fotografera.

Och när folk säger så, att dom tänker ta kort med deras egna lilla kamera så tycker jag verkligen inte att det är rätt. Man ska inte ta sina bilder på en liten kompaktkamera inte när jag har en systemkamera som jag mer än väl använder. Sen när resonemanget är att det skulle "räcka" med bilder som är tagna med en kompaktkamera ja, hur ska jag förklara detta man har ju inte höga krav men man har ju kvar på att det ska vara bra det behöver bara inte vara professionellt liksom. Så då kändes det ok, som att jag faktiskt kan göra detta.

Jag blev som övertalad till att göra detta, vilket faktiskt kändes ganska bra. Även fast jag tidigare hade bestämt mig för att INTE göra det, även om dom skulle fråga, vad hände med det? Varför tänkte jag så? Jo, helt enkelt för att ens bröllopsdag är en av de viktigaste dagarna i sitt liv och det är något som man kommer att minnas livet ut. Och självklart ska man ha bilder, det är ju minnen. Men då är bara grejen att jag kände att jag inte vill ta på mig den uppgiften att göra det eftersom att det är något så OERHÖRT viktigt. Detta är bilder som liksom kan visas för alla och som representerar deras kärlek, deras speciella dag. Sånt får man inte sabba, jag kände att jag inte var på den nivån att jag skulle kunna göra bra ifrån mig. Jag vill inte ha det ansvaret, jag skulle inte kunna göra det så bra som jag vill, nå dit jag måste.

Men nu, när det var så tydligt att det inte var så stora krav så kände jag att jag skulle nog kunna göra detta eftersom att det skulle vara ett bröllop utomhus i Drängsmark. Där finns det liksom mycket att jobba med och många idéer hade jag så jag tänkte att så svårt kan det inte bli.

MEN, nu blev det ju inte så.

Det blev inte utomhus, det blev i bönuset med kasst ljus och så regnade det, eller ja det var som uppehåll en liten stund då bilderna blev utomhus men kasst ändå.

Fan det kändes så fruktansvärt dåligt, det blev inte alls som jag tänkt mig och med det så hänvisar jag till att läsa inlägget före detta där jag redan skrivit varför det inte direkt gick så bra så att det kändes kasst. Blä blä blä säger jag bara.

Vi får se imorgon eller någon dag snart hur det blev med bilderna när dom kommer in på datorn, vi får se om jag kan trolla till dem lite så det känns bra eller så dom faktiskt blir fina. Ja vi får ser, men jag är inte nöjd det kan jag säga. Jag ångrar faktiskt lite att jag sa att jag skulle göra det.

Däremot så tror jag att det skulle ha gått jätte bra om det bara var fint väder, det är otroligt stor skillnad på att ta bilder inomhus och utomhus och om det är bra väder eller dåligt väder.

Så vi får se bara.