Ja, jag är väl sjuk då.

Det är synd om mig, eller det var i alla fall det igår. Ok fine, börjar man jobba på ett dagis så är det klart att man kommer att bli sjuk. Herre gud dom där barnen bara frodar bakterier men inte hade jag tänkt bli sjuk inte. Redan innan hemresan till Skell så hade jag börjar snora lite och jag var säker på att jag skulle bli sjuk där underjulen, men så blev det inte.

Istället kommer jag tillbaka och jobbar mer och fixar med grejer och helt plötsligt så vaknar jag en morgon med ont i halsen och innerst inne så vet jag att varje gång mån hals blir sådär så blir jag sjuk. Men hur kul är det, jag vet inte hur allt sånt fungerar här, får jag pengar nu eller hur går det för Nette på jobbet om jag är hemma.

Jag är självklart för stolt för att erkänna mig sjuk, det är ju bara lite ont i halsen, så tänker jag under måndagen. Tisdag, halsen fortfarande dålig, massa snor och nu även hosta. Fram emot kvällen så får jag även ont i huvudet och börjar känna mig lite zombie lik. Onsdag, äh det här klarar jag tänker jag. Efter idag är det ju bara torsdag och fredagkvar och sen helg och sen kan jag vara sjuk. Jo pyttsan liksom, så som min onsdag var, då var det bara att ge upp.

Huvudverk, OJA. Massa snor som bara rinner men samtidigt är det helt tätt i näsan, OJA. Ont i halsen och Linda nästan knarkar halstabletter, OJA. Hosta ungefär nästan hela tiden, speciellt när jag har pratat, OJA. Kan Linda ens andas, svar nej. JAAAAA, vad roligt det är. Jag bestämmer mig där vid 12 tiden jag det här orkar jag inte med 2 dagar till, jag står ut dagen ut men det går inte ha det på samma sätt på torsdag. Så jag säger till Anette som det är så hon vet om det och så ska jag höra av mig till Anna-Ingeborg så hon fixar en vikarie.

När jag väl stänger dagiset för dagen så mår jag pyton, det känns som att jag egentligen bara vill lägga mig ner och ja, bara ligga där. Inte röra mig för att det är så ansträngande. Men jag tar mig heeeela vägen upp för backen till t-banestationen. Och tar mig hem och allting är bara så jobbigt. Verkligen bara jättejobbigt. Jag har inga pengar på telefonen nästan och internet på datorn har gett up för tillfället så jag kan inte fylla på telefonen, inte beklaga mig i bloggen eller kolla om någon är online på msn. Så jag ringer till Simon och ber honom ringa upp som han självklart gör.

Jag beklagar mig för sötnosen och känner att just då var allting bara skit, jag hade säkert i själva verket massa feber men självklart vill jag inte veta det, då ÄR man ju sjuk. Jag visste inte hur en vikarie skulle fixas och jag hade inte fått tag i Anna-Ingeborg och är jag hemma måste Anette jobb över 30 min varjedag för att även stänga dagiset. Osv, det kändes skit att vara sjuk men, jag orkade inte göra något heller. Han är snäll som lyssnar, synd bara att han är en bit bort.

Ja sådär just innan jag går och lägger mig får jag tag i Anna-Ingeborg som lyckas fixa en vikarie, tack gode herre för det så då kan jag slappna av.

Så nu sitter jag här i lägenheten och är hemma och är sjuk. Jag har sovit kasst som jag har gjort den senaste tiden, men det kändes inte allt för farligt när jag steg upp. Jag rotade igenom min handväska och hittar alvedon och jag sedan tar. Äter frukost och ser lite film med Oskar, sedan tar jag mig en dusch och väl nu känner ja mig som en människa igen. Nu känns det inte all för jobbigt men jag är rädd för att det är alvedonen som gör att det känns SÅ bra. Jag vill vara så här bra av mig själv, men det är bara avvakta och se.

Så nu har jag beklagat mig, jag ska gå en säng och handla lite, ibumetin bland annat eftersom enligt ryktesvägen har jag hört att det finns i detta land. Även lite frukt och så, så jag har något att äta, helst C-vitamin tänker jag då. För att bli frisk. Men det känns som en välsignelse att faktisk få vara hemma och inte göra något annat än vila och bli frisk. Man måste svälja stoltheten ibland.