Inte helt enligt planen.

Detta blir bara text, jag måste skriva av mig innan jag somnar. Och jag börjar på Arlanda där vi övernattade på bänkarna. Gick ju som förväntat, vi sov inte mycket alls men när vi väl kommit oss på planet mot Amsterdam är det ju ingen återvändo. Det kändes lite spännande tycker jag att åka med Elin som är sjukt flygrädd och hon var så duktig.

Man var redan trött och sliten innan vi kom på planet men väl på så försökte vi att sova så gott vi kunde. I Amsterdam så har jag sedan inte så mycket att tillägga egentligen, för det hände inte så mycket. Bagaget gick direkt vidare mot USA så ve behövde inte hämta ut det utan bara ta oss själva till nästa gate för av färd vilket gick smärtfritt. Dock uppdagade vi att flygplatsen i Amsterdam var sjukt mycket mysigare och mer anpassad för övernattningar. Sånt borde finnas på Arlanda.

Hur som, när vi klev på planet i Amsterdam så började vi den långa flygningen över Atlanten. Jag vet inte riktigt vad man skulle förvänta sig och jag tänker mycket på Elin, för hon kan verkligen inte tycka att det är kul att göra denna resa när hon i stort har dödsångest över att flyga. Men hon var så sjukt duktig och jag är så stolt över henne att hon verkligen kunde flyga avslappnad, nu pratar vi inte så avslappnad så att hon kunde sova men nästan.

Jag kan annars varmt rekommendera att flyga med Delta air lines för att jag tycker att dom har väldigt bra service, stolarna tycker jag inte alls är sköna men så kanske det blir med allt som man måste sitta i i sådär 9 timmar i sträck. Men maten tycker jag också är bra, man får till och med olika valmöjligheter till måltiderna, som för oss idag, kyckling eller pasta. Sedan så kommer dom självklart med vatten väldigt ofta och även andra måltiden, den var nästan bäst. En bit pizza och glass, hur gött var inte det liksom! Jag levde som en kung på planet och tryckt onyttigheter i sinne har jag gjort. Jag upptäcker också att jag inte alls mår så bra av det när jag varit utan socker i en månad. Vi gör en minnesanteckning där så nästa gång jag slutat äta då kan jag ju äta med måtta om jag skulle bestämma mig för att få ett återfall!

Men allt var inte frid och fröjd på denna resa. Jag kände verkligen att allt gick bra, jag kände att vi var oslagbara och att vi självklart skulle komma fram välbehållen till vårt mål, San Diego. Även fast vi inte hade något att ta genom tullen så måste jag säga att det kändes lite spännande när de gick runt med en hund som skulle kolla så vi inte hade någon mat med oss in i våra väskor som vi inte deklarerat. Det gick fint för oss, men sen tog det lite stopp.

Lena och Elin går före genom tullen och jag sist. Jag visste sedan förra gången att det ställer en hel hög med frågor om varför man besöker landet, hur länge man ska stanna, vad man ska göra, ska man besöka någon. Vad göra man hemma, arbetar, studerar? och även massa mer. Jag fick gå till en annan kille än Lena och Elin, en äldre man kan vi väl säga och någonstans här så missuppfattar vi nog varandra. Se framför er en Linda som varit igång sedan måndag morgon kl 07.00 och knappt sovit till och från i ca 3 timmar och har just landat efter ca 9 timmar på ett flygplan. Hon är sliten, mycket trött och känner att tankarna går väldigt sakta. Ibland får jag upprepa frågan som han ställer för att kolla så jag inte missuppfattat den och så svarar jag. Han börjar med att fråga om jag varit till USA tidigare och visst har jag det. Ska jag till samma ställe, jajemen det ska jag. Hur länge var jag där förra gången, jo ca 3 veckor eller 3,5 något sådant. Efter det går han vidare och frågar vad jag gör nu. Här blir jag lite ställd på kanten, vad gör jag nu?! Jag har ju studerat men jag söker ju jobb nu. Så jag säger det, var på han frågar vad jag söker för jobb. Här känner jag att min engelska ligger lite i lä och att min hjärna inte vill samarbeta, för det känns som att orden faller bort när jag ska förklara att jag söker nya jobb, något nytt inte det jag gjort tidigare utan det slutar med att han själv fyller i mitt svar för han fattar vad jag menar. Det är verkligen här det börjar gå utför. Det märktes tydligt på honom att han inte tyckte om att jag inte hade ett jobb och inte kunde riktigt säga vad jag ville göra heller, vad som helst kändes tydligen inte rätt i hans ögon. Men jag förstår honom, han ska ju tänka på vad jag kan ha för baktankar för att åka till USA. Jag känner att jag här var alldeles för dum och "ärlig" för mitt eget bästa.

Han fortsätter fråga om bland annat vilket datum vi sedan åkte hem när jag tidigare var i USA. Jo men tjena, det känner jag ju verkligen att jag kommer ihåg där på rak arm så jag är ju verkligen tveksam i mitt svar dessutom, men jag tror det var 17 april. Vidare så frågar han om boendet för oss nu och att han själv en gång i tiden verkar ha bott på samma gata i San Diego men visste inte vad det var för "hus" jag skulle bo i. (han hade också tidigare frågat om jag reste ensam eller i något sällskap, varpå jag svarat med 2 vänner) Så jag sa som det var att vi hyr ett "beach-house" för en månad, och då kontrar han med, det måste ju vara dyrt. Jo visst är det väl det svarar jag, men tänker att om man delar på det blir det ju inte så farligt. Här någonstans så tror jag verkligen att vi missförstår varandra och så här i efterhand så är jag osäker på vad han egentligen menade med frågan. Jag tolkade det som att han frågade om jag hade shoppat mycket när jag var iväg sist och om jag "hade kvar grejerna", visst har jag väl det?! Vem har inte det liksom? Men alltså till mitt försvar jag var trött, jag kopplade lite sen men kände inte att jag ville stå där som ett fån heller och ställa massa frågor tillbaka som om jag var ett retard och inte fattade vad han menade. Så ja, jag svarade ju på den och sedan kommer det någon till konstig fråga. Nu så börjar denna man antackna något på datorn och tackar för sig men säger att jag ska följa med en annan man till ett annat rum där de ska fortstätta ställa lite frågor till mig angående min vistelse. Vi detta laget var Lena och Elin färdig för länge sedan och dom ser ut som frågetecken när jag inte får gå till dem utan måste följa med denna man. Väl i det angränsande rummet får jag ta en kölapp och sätta mig ner och vänta, varav att vid detta laget hade vi bara 1 timme kvar till avgången för flyget till San Diego och vi hade inte checkat in våra väskor för den resan. Känner paniken komma smygande.

Jag väntar och väntar lite till och så visar det sig att jag får prata med killen som Lena och Elin hade pratat med när de gick genom kontrollen, så han förstod att jag var den tredje tjejen som skulle träna kampsport. Jag tänkte jippie för han hade haft en sån bra inställning till Lena och Elin så då borde det gå bra för mig också. Men icket, jag kände inget stöd direkt. Han börjar med att fråga hur mycket träningen kostar, varpå jag svarar det vet jag inte riktigt än med tanke på att jag inte har bestämt mig. Han tittar konstigt på mig och tänker, det kan ju inte stämma, jodå för vi har ju inte betalat för träningen än. Och sedan har jag faktiskt inte bestämt mig för om jag även ska ha massa private träningspass med någon vilket kostar skjortan i så fall. Men så fråga han ja men vad kommer det kosta då, och jag svarar sådär SJUKT osäkert för jag kommer inte riktigt ihåg vilka priser de har. Och fram för allt för att vi inte betalade ordinarie priser när vi kom dit för att träna, men jag har för mig att medlemskap för 1 månad kostar runt 100 dollar (närmare 120 egentligen men jag kände mig riktigt osäker) och han skrattar mig nästan i ansiktet när jag säger det, han skakar på huvudet och säger bara, OJ så fel jag hade, det stämde inte alls! (enligt honom). Pulsen börjar stiga och jag känner mig om än tröttare nu. Jag har för mig om att han frågar något om jobb och studier här varför jag här förtydligar att jag faktiskt hade jobbat i sommar, något som jag glömde säga till mannen jag pratade med först. Och då blev han lite ställd för det hade jag ju inte sagt till den andra mannen men jag hävdar ju självklart att jag har jobbat när jag faktiskt har gjort det. Ja men då lämnar vi det ämnet och går vidare till pengar, han frågade hur mycket pengar jag hade med mig. EH, men gud det var jag ju också verkligen på rak arm, härre min gud jag är ju så sjukt bekväm av mig att alla siffrorna finns ju på internetbanken varför ska jag kunna dem i huvudet? Men jag vet att någonstans där runt 10 000kr är min budget nu utifrån vad vi har betalat och vad vi har kvar att betala. Men då kommer ju första problemet, jag suger ju fan stenhårt på huvudräkning och under denna "press" skulle jag aldrig kunna sansa mig tillräckligt mycket för att räkna ut själv en aktuell summa i dollar och när jag förklarade att jag bara kan säga vad jag har i svenska pengar så gick det i alla fall bra, men nu har han tagit fram papper och penna för att börja anteckna också. Sedan frågar han hur många kreditkort jag har, 2 st. Ett vanligt och ett som jag bara handlar mat med för mina "matpengar". Och så ville han veta hur mycket det var på dem, ja men det var ju det jag hade svarat på, dom där 10 000kr, då inser jag att jag missuppfattade frågan innan och då menade han kontanter. Så jag ändra då och säger att kontanter jag har 1000 kr för det hade jag växlat för.

Han ser då inte gladare ut vid det här laget. Efter detta så frågar han varför vi reser till San Diego för att träna, varpå jag förklarar att en av tjejerna jag reser med hade fått ett stipendium för att fara och träna och inte ville åka själv så då följde jag med henne. Snabb som attan var han då på att påpeka att detta inte stämmer när vi nyss var 3 tjejer och då måste jag förklara att jag pratar om första gången vi reste dit för att träna och att detta är andra gången och att vi denna gång är 3 tjejer. Han tittar fortfarande skeptiskt på mig och börjar då fråga om gymmet, vem var min tränare? Eh, alltså man har ju egentligen ingen speciellt tränare utan man väljer ju själv vilka pass man vill träna när det är mycket grupp pass, fast jag sa självklart Tony Palafox eftersom vi haft mycket PT timmar med honom och sedan sa jag även Dean Lister i hoppet om att han ska veta vem det är och att jag då kanske ska vinna över killen på min sida. Sen så tränade jag ju varje dag ett jiu jitsu pass med Dean så det stämmer ju.

Nu börjar killen klicka massa på datorn sucka en hel del, stryka över grejer på mitt papper och stämpla i mitt pass och ger mig mina grejer och jag får gå.

Jag tog mig igenom. Nu sitter Lena och Elin och väntar och har ingen jäkla aning om vad som pågår och utbrister typ ÄNTLIGEN vad händer, vad var detta om. Jag förklarar lite omtumlat om vad som hände och så. Jag ser då att de tagit min väska av bandet och att min spännband som jag spänt runt min väska inte satt kvar. Ja det var ett tecken på att tullen också har öppnat min väska och kollat igenom det. Mig gör det inget men spännbandet fick jag inte tillbaka. Jaja, vi skyndar oss nu vidare för att få veta att planet är försenat 1 timme, men jag är inte annat än tacksam över detta för det gör att vi inte behöver stressa igenom alla jäkla kontroller nu heller. Vi skickar iväg väskorna och så går vi till gaten. Väl där förklarar jag lite mer genomgående över vad som riktigt hände.

Så där i efterhand så kände jag faktiskt som om det var jag som hade gjort något fel, som att jag faktiskt inte skulle ha fått komma in i landet. Nej, det var inte kul. Detta hade tagit all den lilla energin jag hade kvar. Nu väntade vi och jag kände mig som en zombie som bara satt där. Vi går på planet och åker tillslut. När det startar så var det ett plan som mullrade utav tusan och man blev alldeles trött i huvudet, plus att det var ett mindre plan som kände av vindar och luftgropar mer. Detta uppskattade inte Elin och tillslut mådde hon riktigt dåligt ett tag och att hon kände att hon kunde spy när som helst. Nu gick det visserligen bra, vi landade i San Diego med alla händer och tår i behåll, med alla våra grejer och alla hängde med.

Jag kände att jag behövde skriva av mig detta för det gjorde mig ärligt lite obekväm, men jag är tacksam över att dom "släppte in mig" i landet så jag nu kan sitta här och skriva. Nu är klockan på tok för mycket och jag ska hoppa i säng. Mer om hur vi bor och allt från och med flygplatsen i San Diego kommer senare.

Sköt om er där hemma, allt är bra med oss och vi trivs som fisken i vattnet.