Jag tänkte skriva detta igår men jag blev så trött och slut och fram för allt hungrig efter att jag tränat så jag gör det idag i stället.
Jag har väl aldrig egentligen varit en träningsmänniska, jag kände inte alltid bekväm vad det gäller idrott i skolan och i alla fall efter slutet av högstadiet och under gymnasiet MEN jag började ändå så smått testa olika saker för att se om jag hittade något som faktiskt passar mig och ja hela sista året på gymnasiet tränade jag 2 dagar i veckan i Bureå, vem kunde tro att jag skulle hitta något där? Pilates ena dagen och aerobic andra, men en helt toppen instruktör.
Efter det blev det att testa på Thaiboxning och det är väl inte alls så konstigt med tanke på att Simon både tränade och var tränare. Och visst så var det super kul men jag kände att jag inte riktigt hade skalle för det att köra när jag dels inte var sådär superbra (man kan ju inte var bäst när man börjar) och sen så ja, man är ju tjej så killar tycker inte att det är lika kul att köra med en tjej. Så länge det inte är en tjej som är lite bättre men jag stod inte ut tills jag blev lite bättre och dels så hade jag väl inte den bästa ekonomin heller. Så i stället gick jag över till Friskis och Svettis.
Jag försökte med det och visst var det kul att få hoppa och skutta men ibland tappade jag bara helt motivationen, men några gånger i veckan blev det. Samtidigt så hade jag en period då jag steg upp 7 varje morgon och gick dubbla broarna runt innan frukost sedan tror jag att det blev någon sjukdom och så kom jag aldrig igång med det igen, men det var härligt.
Och sen så blev det Oslo. Jag landade först hos Oskar med vänner kan man väl säga. När jag kom så var det bara Oskar och Mange som bodde tillsammans men snart så kom även Rene och sedan även Simon så i slutändan var vi 5 pers i en trea. Det var lite trångt men då kan vi trösta oss med att det bara var ca 300 meter till gymmet, alltså SATS. Jag joinade grabbarna där på SATS men har alltid trott att gymmet inte är något för mig, jag har väl inget där att göra, jag har egentligen ingen kunskap om det. Så jag knallade dit på olika timar, alltså grupp timmar. Jag tränade lite av det ena och det andra men fastnade inte riktigt för något annat än MageRygg men det var alltid så sent på kvällen så till slut orkade jag inte pallar mig i väg på denna fullproppade time.
Men grabbarna peppade på mig att jag skulle följa med dem på gymmet och gymma med det och visa vilka muskler jag hade ;) och ja det blev väl inte förrän Simon hade kommit som jag följde med eftersom att jag kände att han verkligen kunde förklara för mig och så. Dom andra är inte riktigt att lita på på den saken, jag vet vilka skojare dom är och som skulle antagligen ta vilken chans som helst till att skoja med mig. Men hur som harver så blev det så att jag började gymma i ställe för att göra något annat och upptäckte att det faktiskt var riktigt kul. Det handlar ju helt enkelt bara om sig själv, vad man själv klarar av. Det är mig jag utmanar och det är jag som blir bättre och ingen annan, deilig.
Allt fram till nu har egentligen bara varit en transportsträcka till själva poängen med detta inlägg, jag hade inte planerat att faktiskt skriva det jag har skrivit men jag kände att det ändå passade in. Dock så tror jag ju nu att folk inte kommer orka läsa detta så att alla missar själva grejen med detta inlägg.
Igår som vanligt de senaste månaderna så tränade jag, självklart eftersom att jag tränar Tis, Tors, Lör och Sön. Nu har jag tränat på SATS i över ett år och när man är där regelbundet så upptäcker man rätt fort vilka andra som också är där regelbundet. Som jag tidigare sa var jag ingen träningsmänniska förr och ja, jag trodde väl antagligen att jag inte skulle klara av det, att jag inte var nog bra och gymmet har alltid varit till för alla som tränar alla som tycker att det är kul, i alla fall i min hjärna. Men SATS här har varit det bästa jag har gjort för här känner jag att jag hör hemma. Jag får ta min plats och det känns bra, mest på grund av stämningen. Jag upplever inte att det är något som är otrevlig eller dryg (alla utom en människa), tvärt om är folk väldigt trevlig och pratar och bara är allmänt goa.
Själv har jag väl inte riktigt hört till dom som är där och känner till alla och prata med alla men samtidig har jag nu börjat träna så pass mycket att man på ett sätt känner alla i alla fall. Det känns nästan konstig om man går och tränar och inte ser alla kända ansikten där. Men så är det en speciell kille som brukar vara där och han kan jag väl säga har blivit någon som jag ser som en förebild. Detta är inget sexuellt jag menar nu men han har en helt sjuk kropp med BARA muskler och dom är inte små vill jag lova men samtidigt är det inte sådär allt för överdrivet heller. Han var precis en sån människa som jag trodde skulle vara dryg före jag själv började gymma men nu upptäcker jag att han egentligen är en helt otroligt sjukt trevlig kille och jäkligt go och alltid glad. Han är motsatsen till vad jag trodde och jag blir bara så glad av att se att jag hade fel, och det hjälper mig otroligt mycket själv när jag tränar att se att alla är trevliga, det blir så mycket roligare.
Jag har många gånger funderat på hur han får allting att gå ihop, han måste ju självklart har lagt ner sjuk mycket tid på dessa muskler. Så en dag slog tanken mig, vad gör han annars när han inte tränar, vilket inte kan var mycket tid utöver detta. Har han en familj eller kan han ha tid till det rättare sagt? Detta är självkart min nyfikenhet som pratar och när man är så mycket tid på gymmet som jag är och han är där ännu mer så brukar man ändå se väldigt mycket om man bara tittar. Man ser vem som prata med vem och vem som"hör ihop med vem" om det är par och så vidare. Men jag hade som aldrig sett någon som hör i hop med han så där av har väl dessa tankar dykt upp. Men så en dag ser jag när jag går trappen ner mot omklädningsrummet att han sitter vid ett bort med en kvinna och ett barn och som jag förstår av vad som sägs så är det mamma, pappa och barn. Alltså han har en familj. Just detta är vad som får mig att bli imponerad av honom. Han har en familj och han har ändå tiden att vara så ofta på gymmet som han är och lägga ned den tiden han göra. Jag är grymt imponerad av han och av hans familj som får det att gå ihop.
Jag har varit helt säker på att han "vet vem jag är" och att jag "vet vem han är" utan att vi faktiskt har pratats vid. Men så har jag ju min andra hälft Simon som har pratat med han någon gång och självklart har han dessutom "skämt ut mig" inför för oss denna "namnlösa" kille. Jag hade sagt till Simon att jag just hade sett och fattat att han faktiskt har familj och barn och funderat över hur det gick ihop. Och vad gör Simon när han träffar denna kille en dag på gymmet jo, han berättar att jag har funderat på ditten och datten om HAN, och det här med att han har familj. Det är ju väldigt bussigt att gör det tycker jag, då skulle det ju inte alls var pinsamt om jag nån gång nu skulle prata med killen.
Jaja, så är det gjort är gjort MEN så igår. Min plan för träning var 45 minuter intervall och sedan köra ett pass på gymmet och så visste jag att både Simon, Oskar och Mange skulle träna och dom brukar komma vid 5 så då var min plan att jag skulle gymma med dem så då tänkte jag då gå tidigare och köra intervall först. Nu blev inte riktigt fallet så för självklart sådär vid 4 tiden är det ju sjukt mycket folk på gymmet och det blir bara mer och mer. Så jag fick allt vacker börja med att köra mitt gym pass och sedan hoppas på att det skulle finnas något ledigt till intervall efter. Vilket det tillslut gjorde och medan jag trampar på där så ser jag vem som kommer, självklart denna lilla (läs: till kroppen stora) "förebild". Och nu när jag vet att Simon har babblat om mig känns det alltid lite konstigt och se han för ja, vi har ju inte ens sagt hej men han vet ändå vem jag är han jag vet vem han är.
Men så av en händelse när jag var färdig med mina 45 minuter och går för att säga hej till grabbarna som är i full gång med deras pass så står faktiskt Simon nu och prata med denna kille. Så jag går bara fram till alla och hejar på alla inklusive denna kille nu. Och det första han säger är (ja han pratar norska men jag kör en icke exakt ordagran översättning till svenska) jösses vad du trampar på på den där (en crosstrainer) bra jobbat, det är inte alltid lätt det är ju rätt så tungt och man blir ju trött eller hur, lite blyg som jag är svarar jag bara ja. Och sedan säger han, jo jag såg dig här om dagen när du var här och tränade själv (varav jag svarar med ett sånt där frågande ja eftersom att jag nu för tiden iprincip alltid är på gymmet och tränar själv eftersom att Simon jobbar och det gör inte jag.) och han fortsätter jag tror det var söndagen och du gjorde något, jo nämen det var nog marklyft och det märktes du blir bra och så så han detta så peppande att jag knappt hörde vad han sa så ärligt vet jag inte helt men jag vet att det var en komplimang och att det var tänkt som uppmuntrande så då säger jag att, jag gör vad jag kan och försöker liksom. Och han fortsätter så att peppa mig och uppmuntra. Sjuk trevlig är han, sedan så han vi inte med att säga så mycket mer eftersom att han då skulle bege sig hem.
Men DENNA känslan jag fick när han sa dessa saker om mig att han har sett mig tränat och att han tycker att jag är duktig och gör det bra det värmer fruktansvärt mycket. Han som jag ser som lite av ett "proffs" han säger till mig att jag är bra och duktig. Det känns otroligt bra och som en riktigt ego boost måste jag säga. Så nu har jag faktiskt hunnit med att säga hej till honom så nu tror jag väl att i fortsättningen kommer vi väl heja på varan när vi är där och tränar. På något sätt ser jag ändå fram emot det. Så som han är så vill jag blir när jag blir äldre, sjukt trevlig och skaffa massa "vänner" på gymmet och då också vara vältränad självklart, men det jobbar jag ju på ;)
Jag inser att hela denna situation låter lite sjuk, jag känner mig lite som en stalker på ett sätt men ja nä, man ser mycket när man är på gymmet och jag är nyfiken, så är det bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar