Pling plong, vem där?

Helt plötsligt, ca 2 minuter efter att jag klev in genom dörren efter att hade varit nere i tvättstugan så ringer det på dörren. Om jag och Simon hade varit i samma rum vid det tillfället vet jag att vi skulle ha tittat på varandra med förvånad och undrande blick. Vi skulle inte få besök, men jag satt i köket och han vid datorn och jag bestämmer mig för att han får gå och öppna dörren.

Jag ser hur han går till dörren men det dröjer lite innan han öppnar den, antagligen kikar han ut om han ens vill öppna eller inte. Sedan låser han upp och utbrister i ett glatt HEJ med det bredaste leendet, som vanligt.

Det enda jag hör till svar är ett hastigt, jag har inte tid att stanna och jag kunde verkligen inte placera vem det var. Ett hej då och sedan stängs dörren. Nu är jag verkligen nyfiken men sitter kvar i köket och frågar Simon om vem det var. Micke J säger han och titta, sedan håller han upp ett slags paket med ett snöre knutet om det och i andra änden en ballong.

Sweet, tänker jag. För när det kommer till kritan vad det gäller Micke J och Camilla, så vet man aldrig vad som kan hända. Jag känner mig nästan som en femåring på julafton när man ska öppna julklapparna. Vad har dom nu hittat på för spännande, för nånting är ju i görningen.

Det visar sig, när vi fått upp paketet utan våld att dom än en gång har flyttat och istället för inflyttningsfest så är det en maskerad. Och för den som inte vet var de hade flyttat genom att bara läsa en adress så hade de även bifogat en karta. Dom är ju underbara.

Deras inbjudningdkort är ju något av det fränaste och roligaste jag varit med om, på våran kyl sitter redan 2 av deras tidigare inbjudningar kvar. Den ena från den senaste inflyttningsfesten och den andra är från deras Halloweenfest som måste vara minst från förra året.

Det är jätte skojigt och jag ser verkligen fram emot detta, det börjar som bubbla inom mig och jag känner bara lycka. Dom är så roliga och fina människor och hittar alltid på något spännande, så man vet ju aldrig vad som väntar. Det första Simon säger är, vad ska jag ha på mig, för det var obligatoriskt med, dräkt/kostym/utklädning. Och jag kommer direkt på vad jag ska ha och för er som kände mig redan på högstadiet vet hur min pumpadräkt ser ut. Klockrent, den ska jag ha. Jag hoppas bara att mamma och pappa fortfarande har den kvar där hemma. Annars har vi ett problem.

Total sprudlande glädje. Dom är för söta, mer människor som dessa till folket!